Jag verkligen hatar när alla förjävliga och jobbiga känslor bara växer sig större så att bägaren när som helst rinner över. Man försöker med allt för att skuffa undan dem och lägga dem tillbaka i mappen långt bak i hjärnan där man kan ignorera demså gott det går. Men oavsett hur mycket man försöker så finns det ingen eller inget i hela världen som kan ta bort dem. Eller det finns en, en som jag saknar något så otroligt. En som jag inte vågar ta kontakt med igen. En som förstår utan att jag behöver öppna min mun. Hon behöver bara titta på mig så vet hon, vet vad som är fel och vad hon ska säga för att dra mig tillbaka till ytan. Där jag kan andas utan en stor klump. Hur mycket man kan sakna en person är sjukt. Om man bara vore såpass stark att man vågade höra utav sig igen. Men hur kan man vara så självisk att man hör utav sig bara för att man behöver det?! Men det handlar visserligen inte om att prata om det. Det handlar om att få träffa henne. Inte prata känslor utan bara få prata strunt över en kaffe. Bara få träffa henne.

 

Jag saknar dig så mycket, om du bara visste. <3