Ett år, fyra månader, tio timmar och 25 minuer. Så länge har vi varit utan dig och saknat dig. En saknad som bara blir större och större. En rädsla för att glömma dig, glömma din röst eller att glömma alla underbara minnen med dig. Det är ett år, fyra måndader, en dag och några timmar sedan som jag sist höll din hand och talade om för dig hur mycket jag älskade dig för sista gången. Hur mycket du betydde för mig och att du alltid varit som min morfar. Jag hade lyckan utav att ha två morfäder och för mig var du lika viktig som min "riktiga", jag växte upp med dig, du fanns alltid här. Ibland undrar jag om du förstod det, jag var ju så dålig på att säga det. Jag hoppas att du har det bra där du är nu och att du inte lider på det sättet som du gjorde, att du lever smärtfritt och mår alldeles underbart och att vi en dag kommer att ses. Jag saknar dig och kommer alltid älska dig. In evey heartbeat <3