Gårdagen var lång och inte alls som jag hoppades på att den skulle bli. Men fick iallafall äntligen träffa M och J. Det var så härligt att se dem igen men mitt humör sänktes så snabbt igen. J kände inte igen mig, jag vill fortfarande inte fatta det. Hoppas att det kommer tillbaka när jag är där imorgon. Men kan inte riktigt förstå varför jag skulle bli sjuk just precis nu? Hade jag hållt mig frisk hade jag kunnat hälsa på oftare. Men det kunde jag inte nu och det slutade med att personen som alltid har pratat om mig, som alltid säger "Elin kan hon" och nu helt plötsligt känner han inte igen mig. Tro mig det var/är den värsta känslan jag någonsin har känt och att se M efter hela denna berg och dalbanan var inte roligt, hon är inte längre sig själv och frågan är om någon utav dem någonsin kommer att bli som de engång har varit eller har det här satt sina spår för alltid? Det skulle inte bli så här. Jag vill att allt ska vara som vanligt för jag tror inte att jag orkar se dig bli värre även om jag vet att jag måste för att jag älskar dig för mycket för att kunna hålla mig undan och det skulle inte heller vara rätt mot dig, det skulle bara fördärva dig ännu mer. Men jag ska sig dig det J, att jag älskar både dig och M så att det gör ont och jag vet hur mycket du kämpar för att få stanna hos oss men också att du lider något fruktansvärt vilket gör mig så ont. Men jag vet också det att du inte längre är dig själv, densamma J som alltid varit glad och älskat att snickra tillsammans med mig och allt du har lärt mig kommer jag aldrig att glömma. Kämpa på nu och du vet att jag kämpar åt dig jag med oavsett om det inte hjälper, jag älskar dig! <3