För ovanlighetens skull är jag upp vid sju. Dock av en anledning. Har precis kört mamma och Daniel till sjukhuset då Daniels operation är idag, stackarn. Själv får man sitta hemma och vänta på att telefonen ringer och säger att allt har gått bra. Om jag är nervös? ja som fan, rädd om inte annat. Men läkarna kan jue det de gör, får vi hoppas iallafall. Fryser som en lort gör jag också så nu blir det att lägga sig under täcket för att titta på film. Glömma allt en liten stund. Eller inte glömma alls? Ja vem vet vart det slutar? Förlåt för att ni bara får läsa deppiga små/korta inlägg.