I måndags hände något som inte fick hända. Men nu gjorde det det, så vi får se hur allt kommer att bli framöver. Vill inte tänka på det. Redan samma dag sattes försvarstankarna igång. Det här händer inte, det är inget fel och allt kommer att bli bra.... Men nej tyvärr riktigt så bra kommer det inte att vara. Så nu står jag alltså längre ner i en fruktansvärt mörk grotta. Trodde inte att det vara möjligt att det skulle bli så här, och absolut inte att det kunde bli värre än vad det var innan. Men tydligen kunde det de. Jag kan inte se ett ljus någonstans och det tar på krafterna att inte kunna berätta för någon, att inte kunna våga be om hjälp. Men jag antar att det bara är att bita ihop. För skulle jag våga skulle jag ändå inte kunna klara av att prata om det, så det skulle inte hjälp. Anledningen till att jag inte skriver vad som hänt är för att det är för privat och det kommer att komma flera jobbiga svar under de närmsta veckorna. Svar som jag bara vill blunda för, svar som kommer att riva upp flera års rädsla. Jag vet inte ens varför jag skriver det här. Men en viss del av mig vill att det kanske ska släppa lite genom att skriva ner det. Men det hjälpte inte riktigt, jag är inte ens förvånad om jag ska vara riktigt ärlig....

Jag vet att ni inte vill läsa om mina deppiga tankar så de som det stör mest kan sluta läsa. Vet inte hur många inlägg som kommer att bli positiva. Men tro mig jag ska försöka komma med ett minst en gång i veckan. Iaf något inlägg som inte handlar om mig. Tänkte iaf skriva ett senare, en recension på KARATE KID!

Big hugs/ Elin