Jag vet att världen är tuff. Men fy fan för cancer. Världen har rasat, rasat mer än vad den någonsin gjort. Större än en knytnäve. Nej jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till. Vill bara försvinna, gömma mig, få allt att försvinna och slippa se en person man älskar tyna bort. Veta att det inte går att göra något, bara gå runt och vänta, ovetandes om hur länge? Kommer det att gå sakta eller snabbt? Vad ska man säga, göra och hur tusan ska man bete sig?

Jag vet att man inte kan göra något, jag vet det. Men jag vill inte känna mig hjälplös. Jag vill ta det ifrån personen. Jag skulle kunna göra allt. Allt för att personen inte ska lämna mig, allt annat känns meningslöst. Men en sak som är säker, jag ska göra allt för att stötta, jag ska hjälpa så gott det går, men jag vet också att jag är osäker, osäker på hur jag ska göra och bete mig. Jag vet att man ska vara som man alltid har varit, men hur fan ska det gå? Det enda man kan se framför sig är cancern och hur dåligt personen mår psykiskt och fysikt. Jobbigt att se hur en person som varit så pigg och glad och alltid funnits där är en helt annan person. En person som är instängd, trött och sliten, någon som man verkligen bryr sig om och älskar. Att veta att personen aldrig kommer att få se mina barn, se mig gifta mig, min favorit skulle ju få det? Men nu blir det inte så? Det är grymt. Ja så jäkla grymt. Hur ska man kunna leva utan den person som man lärt sig så mycket ifrån, personen som alltid säger "Elin kan hon".

Personen kommer alltid att finnas i mitt hjärta, men jag vill inte att personen ska försvinna ur mitt liv. Det betyder så fruktansvärt mycket och jag vet att hela mitt liv kommer att rasa, inte bara mit utan fleras, men jag tror inte att någon kan förstå, ingen förstår hur nära vi var. Alla mina minnen.

Mitt liv det har nått botten. Och jag vet inte vad jag ska göra. Eller jo, jag ska behålla fasaden som inte visar vad jag känner.. Man kan läsa det i bloggen men inte att det kommer talandes från mig.