Vet att man ska vara stark. Men jag kan inte vara stark. Stark framför andra men svag för ensamhet. Gömma sig bakom det som man har svårt att hålla uppe. Jag är så tom att jag inte längre orkar vara själv. Jag behöver andra runt mig. Jag vill inte tänka, inte se på. Fy fan allt går åt helvete och jag kan inte göra något annat än se på. Slag efter slag. Tänk om vi inte hade haft de människor som var där just vid den tidpunkten, jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt då, men ändå kommer tankarna. Tankarna som inte ska finnas där, jag avskyr det här!