Tänk att det snart har gått två år och fem månader sedan du tog ditt sista andetag. Det är två år, fyra månader, tjugo dagar och fem timmar sedan jag satt vid din sida och höll din hand för sista gången samtidigt som jag hoppades på att allt bara var en vidrig mardröm och att du fortfarande var frisk. Dagen efter somnade du in, jag var på jobbet och önskade inget mer än att jag hade fått vara hos dig. Jag var på väg till dig timmen innan du tog ditt sista andetag men det var så många andra där så de trodde att det skulle bli för mycket för dig. Jag ångrar fortfarande att jag ringde och frågade om jag fick komma till dig och mormor under min rast, varför åkte jag inte bara dit istället?

Det är konstigt hur livet bara har flutit på även det har känts som om det har stått stilla. Åh vad jag önskar att du bara kunde komma tillbaka för en dag! Men jag vet att du har det bra nu och att du inte lider längre. Kommer alltid att älska och sakna dig min underbara. <3