Idag har det gått fyra veckor. Fyra veckor sedan du försvann och jag saknar dig något fruktansvärt. Jag har inte förstått det än, jag tror hela tiden att det bara varit en hemsk mardröm. Men när jag ser M och kommer ner till henne förstår jag att det inte är så. Och man får höra från alla att det snart blir bättre, att det läker, men jag känner ingen skillnad från dagen du gick bort. Smärtan är fortfarande olidlig och det kommer den alltid att vara. Vem ska jag nu snickra och greja med? Vem ska nu hjälpa mig med sakerna som vi alltid kunnat bolla om? Varje minut, varje timme gör så ont och varje gång jag ser något som vi gjort tillsammans gör ont, att veta att man ska leva med den här smärtan hela livet ut gör ont. På fredag ska vi ta "farväl" och jag vet inte hur jag ska orka, men jag måste för andras och för din skull men jag vet att det kommer vara en utav de värsta dagarna i mitt liv. Orden tar slut, det finns så mycket att skriva, så mycket fint om dig men jag orkar inte formulera dem så att det blir fina meningar. Det enda jag vet är att så fort jag skrivit färdigt så kommer min starka fasad tillbaka, den som alltid håller mig stark och som visar alla vem jag kan vara, tyvärr visar den inte mig men endag kanske den gör det.