Jag vet mycket väl att man inte ska tänka tankarna som snurrar runt i mitt huvud. Men jag kan inte sluta tänka på dem oavsett om jag vill eller inte. Tankar som att fråga sig själv hur man ska kunna leva vidare utan dig i sin närhet, hur länge till du kommer att fortsätta kämpa i det här livet, hur jag kommer att reagera när jag längre inte får träffa dig, om det finns något efter livet som gör att du kommer att får det bra även efter det här, om jag någonsin kommer att få träffa dig igen eller om det kommer vara sista gången vi ses. Kommer man någonsin orka resa sig upp igen? Eller kommer allt bara gå för att det måste? Jag vet mycket väl att alla dessa tankar, pluss hundra till är förbjudna tankar, men hur tusan ska man kunna sluta tänka på det när man vet att den dagen utan dig kommer att komma? Jag hoppas att det dröjer jävligt länge innan du lämnar oss, men jag vill verkligen inte att du ska lida heller. Varje gång jag ser dig har ytterligare en sak försvunnit och som dessutom aldrig kommer att komma tillbaka. Jag vill inte ge upp, jag vill att det ska finnas något man kan göra, något som gör att man kan bota dig, men jag vet att det inte heller kommer att hända, istället ska man se på hur du försvinner ur händerna på mig. Jag är så jävla hjälplös så det finns inte. Jag vill bara skrika, skrika utan att någon hör mig. Vem vet när tiden är inne, det kan vara närsomhelst och jag vill inte ens tänka på det.

Allt har raserat nu mina vänner, bägaren har runnit över mer än någonsin och för varje gång jag kommer att se dig kommer den att rinna ytterligare steg för steg, fasaden är det enda som kommer att rädda mig, jag är flickan i det tomma skalet, fasaden kommer att slås på varje gång jag ser en männsika, bloggen och ni läsare är de enda som kommer att stöta på monstret.... mina tankar. Godnatt!